Igår vaknade jag på samma vis som jag gjort hela våren, av att Chelsea hostar, (hon samlar slem under natten) ger henne hostmedicin, varpå hon kräker upp massa slem. Så jag reser henne som jag brukar för att hjälpa henne vakna till och få loss slemmet. 

 

Men när hon har kräkts färdigt skelar ögonen iväg uppåt vänster, och nacken blir stel, hon svarar mig på tilltal, men kan inte kontrollera ögonen. 

 

Hinner tänka nya proppar eller blödningar i hjärnan! Livrädd att hon ska försvinna ur medvetande. 

 

Så jag skriker upp martin (som sover), ber honom ringa ambulans, och fortsätter försöka få kontakt med Chelsea, hon ger mig viskande korrekta svar, men kan inte vrida på huvudet eller fästa blicken, jag försöker hålla henne men hon är stel. Lägger henne stadigt upprätt i sängen samtidigt som jag pratar med SOS, hoppar i närmsta tröja och byxor. 

 

På bara några få minuter är 2 ambulanser på plats och sjukvårdare inne, dom kopplar upp henne snabbt och konstaterar att någon form av kramper är på gång, martin bär ut henne till ambulansen, påväg ut börjar hon smått krampa och rycka i vänstersidan. 

 

Vi gråter, Chelsea viskar jag är okej pappa. 

 

Man lastar henne i ambulansen och ger kramplösande medicin i näsan, häver efter ett tag kramperna, lyckas borra in en nål i benet. 

 

Jag åker med ambulansen till Värnamo för att hämta narkosläkare, nytt krampanfall i Värnamo och kramperna hävs och vi går på CT röntgen. 

 

En snabb koll visar inga blödningar eller nya stora proppar! 

 

Skönt! 

 

Nytt krampanfall, ger kramphävaände men nålen  har slutat fungera, varpå kramperna tilltar och det känns som en evighet innan narkosläkaren är på plats och får in en ny nål, kan ge medicin och häva krampen! 

 

Sen lugnar det sig, Chelsea somnar till, man kommer till sist fram till att vi ska vidare till jönköping, packar ambulansen, väntar en ny evighet på narkosläkaren och kommer till sist iväg! 

 

Värnamo-Jönköping går bra, inga nya kramper. 

 

I jönköping möts vi av pappa (som har lämnat Jack hos farmor och kört till Jönköping själv) och hjärtteamet, chelsea blir undersökt och skrivs in på vuxenintensiven, där hon övervakas i några timmar, man tar prover och odlingar, kollar EEG och Ukg. Prover ser bra ut, hjärtat ser bra ut! 

 

Pust! 

 

EEG visar inte på någon pågående kramp Längre och det ser ut som kramperna orsakats av propparna hon fick när hon låg i Berlin heart nov 2014. 

 

Inga nya proppar inga blödningar, tack gode Gud! 

 

Inte förräns framåt kvällen vaknar Chelsea och är sig själv! Tack gode Gud igen! 

 

Vi storbölar av lycka och lättnad och allt släpper, och Chelsea skojar vidare och fattar troligen inget när mamma och pappa gråter, skrattar och maniskt kramar och pussar henne! 

 

Man summerar och förklarar dagen med att ärren av de gamla propparna kan ge utfall för kramper, det kan hända igen och det behöver heller aldrig hända igen! 

 

Hon var lite förkyld och det räckte för att trigga igång det denna gången. 

 

Vi har legat inne över natten, för observation och kommer ligga en natt till! 

 

Men inga nya kramper och antibiotika insatt mot infektionen. 

 

Vid utskrivning får vi med oss en akutdos för kramper, om det skulle hända igen och ambulans dröjer, och Chelseas team diskuterar för fullt om det ska ges krampförebyggande medicin eller inte (det är inte säkert att hon nånsin krampar igen). 

 

Vi har gått igenom hur vi ska hantera ev kramper och har nu en ny sten i ryggsäcken med oss hem! 

 

Hönsmamman är åter helaktiverad! 

 

För övrigt är jag sjukt tacksam att allt gick bra, och att det inte var mardrömmen jag trodde jag vaknade till!

 

Chelsea är fortfarande Chelsea det är det viktigaste, och vi kommer kunna hantera detta med! 

 

Jag frågar, tjatar, vrider och vänder på frågorna och tjatar och ifrågasätter. För att Nu känner jag mig trygg att åka hem och leva med detta! 

 

Sverige har fantastisk vård! 

 

Och jag och Martin tog oss igenom ännu en akutsituation tillsammans som ett team! 

 

Igår var en fruktansvärd dag, idag är jag glad att den inte var värre än den var! 

 

Var rädda om er, ta hanD om varandra!