Februari hjärtebarnens månad
Vi har i dagarna varit på stora årskontrollen, och allt ser äntligen bra ut!
Hon sprudlar av energi och utvecklas så enormt.
Vi har passerat ett år sedan hon fick starta om på nytt!
Vi har passerat dagen då en familj förlorade sitt barn och i sin största sorg, valde att osjälviskt ge andra chansen till ett bättre liv, eller som i Chelseas fall chansen till att fortsätta leva. Utan hennes donator vet vi inte hur länge hennes hjärta hade fortsatt slå, vi vet bara att det sjöng på sista versen.
Utan det hjärtat som nu slår i chelseas härjade lilla kropp hade hon förmodligen inte levt, det är tungt att veta.
Det kunde varit tvärtom, vi som fick ta farväl av vårt barn, och hoppas att hennes organ kunde rädda livet på någon annans barn.
Jag är så tacksam och så oerhört ödmjuk för det faktum att jag har henne kvar i livet hos mig, efter allt hon gått igenom och allt som gick fel och kunde gått ännu mer fel, så lever hon och sprudlar.
Hon finns här hos mig varm och livs levande och tar för sig av livet som alla barn borde få göra från den dagen de föds.
Det är så mycket tankar och känslor just nu, och det är svårt att förklara eller dela med andra.
Årskontrollen gick som jag skrev ovan jättebra, allt ser fint ut.
Men det var 3 jobbiga dagar, man har blivit bortskämd med ett "normalt liv" här hemma ett tag nu, och det gjorde ont att komma tillbaka till sjukhusmiljön där vi bodde nästan ett år, där det var vardag att sätta nålar genomgå operationer och andRa tuffa saker.
Det gjorde ont att se Chelsea gå igenom nålsättningar, sövning och annat ont. Det var nog framförallt tufft att påminnas om hela resan, allt hon har gått igenom för att komma hit där hon är idag.
Hon har genomgått ett rent helvete för att få överleva, och hennes första år i livet har bestått mer av att kämpa, än att leva.
Men nu när jag tittar på henne så lever hon, verkligen lever. Hon sträcker så stolt på sig och tar för sig, helt orädd.
Nyfiken på livet, det där som dom andRa i hennes omgivning sysslat med, medan hon kämpade för att komma dit.
Jag älskar mina barn så oerhört mycket och det värmer min själ att de äntligen, på hyfsat lika villkor får leva.
Jag älskar hur jack hjälper Chelsea och nästan bromsar sig själv för att hon ska hinna med. Och jag älskar hur Chelsea tveklöst kämpar för att komma ikapp jack. Mitt hjärta smälter när de hand i hand tar sig för rackartyg ihop.
Hon går, 3,5år gammal lärde hon sig att gå. För äntligen har hon ett friskt hjärta och det finns energi till annat än att kämpa.
Jag är lycklig, och jag njuter. Samtidigt som jag bearbetar och sakta släpper efter lite, lättar på rädslan att hitta henne död i sin säng varje morgon. försöker släppa på mitt enorma kontrollbehov och låta henne Bara vara. Jag försöker mitt allra bästa att förlita mig på att allt faktiskt är bra just nu.
Vi pratar om sommaren och Chelsea säger med enkelhet, kom mamma vi går och hämtar sommaren, vi längtar oerhört efter att få släppa ut barnen på egna ben på gräsmattan, att få hejda dem när de hoppar hejvilt på studsmattan, att få se leendet på läpparna när gungan tar fart. Att få leka och busa hemma utan oro och rädsla.
Vi lär oss att leva igen, på nytt. Och vi älskar det! Hon älskar det!
Ibland är det skönt att skriva av sig, läta på hjärtat och gå vidare.
Jag har mött alldeles för många som mist sina barn, och vilL påminna om ett par organisationer som betyder mycket för mig.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något! ❤️
http://merorgandonation.se/
http://www.hjartebarn.se/
