och oj så mycket som har hänt! Största året i min livshistoria! =D

Har haft ett ruskigt bra år!

Började med egyptenresan som var fantastisk

Köpte oss sedan ett hus i Gislaved

I oktober fick vi äntligen kissa på en positiv pinne, alltså vi ska få en bebis!

I december fick vi gå på första UL där allt såg bra ut!

I feb fyllde jag 25år, vilket firades med underbara vänner!

Sen gick vi på UL nummer 2 där det plötsligt upptäcktes ett ev hjärtfel, varpå vi skickades till experter i Lund och tvingades göra ett fostervattenprov, då UL i Lund pekade på allvarligt hjärtfel och ev Down Syndrom.
Hjärtfelet konstaterades och vi fick beskedet att antingen fixar hon första av 3 operationer då man går vidare med nästa 2 inom 2 år. Eller så fixar hon inte första operationen och då får vi åka hem utan bebis! Dom tuffaste veckorna i mitt liv innan vi fick klarhet i allt och direkta besked. Fostervattenprovet visade dock att i övrigt var HON frisk och helt utan kromosomfel. Alltså vi skulle få en liten FLICKA en Chelsea! <3 Om hon överlevde

Även nästa UL 3 veckor senare pekade på samma hjärtfel och samma diagnos, om dock snäppet värre. Det bestämdes på riktigt att bebisen ska födas i Lund (Pga av att de bästa barnkardiologerna finns där) och att vi läggs in 2 veckor innan för att säkert vara på plats när bebisen föds.

Ett ultraljud till gjordes i Lund i hopp om att se mer, men det gav samma resultat.

Alltså en dag i taget och be till gudarna att hon var stark nog att ta sig igenom 3 operationer och klara sig ur det levande!

Sen kom dagen då allt vände! Ett UL till i Lund den 21:a Maj, där Chelsea fint visade upp sig och man fick mer klarhet i hur hjärtat såg ut och vilka flöden som fanns och vad som var defekt. 

Denna dagen fick vi åka hem med beskedet att hennes tillstånd inte längre var livshotande att 3 operationer byttes ut mot 1. Som dessutom kunde ske i lugn och ro inom ett år, och sen ska hon förhoppningsvis vara helt återställd! Vi får ändå föda i Lund som planerat för att övervaka och säkerställa att man inte missat något så att hjärtat fungerar som det ska fram till operationen. Men sen blir vi utskrivna och får fira semester hemma som en liten Familj! <3

Den ABSOLUT BÄSTA DAGEN I MITT LIV NÅGONSIN! Vi vet nu lika säkert som alla andra föräldrar att vi får komma hem med våran lilla Chelsea, vi har plötsligt samma odds som andra. 

Jag fick lämna den avskyvärda tanken

"Vad gör vi om hon dör under operationen första veckan och vi får åka hem själva igen" 

Jag fick lämna den tanken i Lund, kasta ut den stenen ur mitt hjärta och åka hem med känslan av att vi ska få en bebis, en liten flicka, Våran lilla Chelsea! 

Det var så mycket känslor så det går aldrig att beskriva, men det var en sån sjuk lättnad och en sån fantastisk seger att få veta att allt hopp och kärlek inte var förgäves! Vi VANN!

Nu är lyckan bara fullständig och jag längtar så sjukt mycket efter att få komma hem och mysa hela sommaren med våran lilla skatt! Vårat lilla mirakel, som slog alla odds!

Tusen tack till alla mina underbara <3 VÄNNER och MIN FAMILJ och MARTINS FAMILJ <3

Det finns inga ord som beskriver min tacksamhet över det stöd vi har fått och alla som orkat lyssna och ta in allt detta!

Jag har sen ganska tidigt kännt kraftiga fosterrörelser och vetat att hon trots allt växer och mår väl, när jag har varit som mest knäckt och uppgiven, har jag fått mig en puff eller spark. Ett litet Mamma jag finns här rop! Den känsla går inte heller riktigt beskriva, jag har försökt, för stackars Martin som bara haft sina känslor och mina ord att gå på, Han har inte fått känna den där lilla fantastiska, allt ordnar sig mamma knuffen <3

Trots det har han varit stark och tillsammans har vi växt ihop ännu starkare i allt detta! Han är och kommer alltid vara mitt ALLT. <3 MARTIN SKÖLD, MANNEN I MITT LIV <3

När han sedan kunde börja känna rörelser och liv även på utsidan av magen tror jag han drog en lättnadens suck, och äntligen fick dela lite av den trygga känslan jag bärt på under hela graviditeten, att ett LITET LIV, vårat kött och blod växer inuti min kropp, För att sedan komma ut och förgylla våra liv, friskt eller inte. Vi tog beslutet att köra ändå! Att det spelade ingen roll, det är vårat barn och vi visste från första sekund att vi skulle älska det!

Men ingen av oss kan sticka under stolen att det ändå är en enorm lättnad att oddsen har förbättrats den vi tog det beslutet, ALLA vill ju såklart att ens barn ska må så bra det bara går, och även om vi hade gjort allt för henne om hon hade fått födas som man först trodde så hade hon fått kämpa för sitt liv, och det gjorde fruktansvärt ont i våra föräldrahjärtan, att ett nyfött oskyldigt barn skulle behöva kämpa för att få överleva!

Så som jag skrev tidigare är lyckan nu bara ett faktum! Vi är redo! det är helt utan tvivel och tvekan vi inväntar våran älskade lilla Chelsea! VÅRAT BARN! <3


Nu är vi i vecka 34 alltså cirka 6 veckor kvar till BF 9:de Juli.

Så väntan är snart över!

Sen börjar vårat nya liv som BARNFAMILJ! <3

Ska försöka hålla bättre uppdatering i forts, och jag hoppas att jag lyckats beskriva mitt år lite bättre än jag gjort mitt i allt kaos som pågått!

Jag har under detta inlägget fällt många tårar, då jag psykiskt fått göra resan en gån till, men jag vet att jag behövde få det ur mig på riktigt, försöka få folk att förstå, och framförallt försöka släppa och gå vidare, rent positiv och

FULLKOMLIGT LYCKLIG!

Tack för att ni har lyssnat!


ALL min KÄRLEK till er underbara, älskade, NI vet precis vilka ni är och ni är ALLT! <3