Hela hösten våren har vi sett läkarna bli mer och mer osäkra på hur länge Chelsea skulle klara sig, dom har sagt rakt ut att dom inte kan lova att hon blir 5 år gammal. Ingen visste riktigt vad som skulle gå att göra och om hon skulle lyckas växa sig stor nog att kunna göra något! 

 

Men man gör naturligtvis ALLT som står i ens makt för sitt barn, och tro mig, vi har kämpat alla 3 för varenda gram hon har gått upp! Gråtit dåliga dagar och undrat hur det ska gå, skrattat bra dagar och varit lyckliga för att vi fått dom. 

 

Så kom man till beslutet att hon måste växa bättre och vi skickades till Lund för information om knappaättning på magen, vilket innebär att man flyttar sondmatningen från näsan och luftvägarna, direkt till magsäcken genom en knapp på magen. Det var under den informationen som kardiologen bad att få göra ett ultraljud när vi ändå var där. Han har berättat i efterhand att han blev väldigt orolig när han såg Chelsea den dagenoch insåg att något måste göras. Han konstaterade även under ultraljudet att hon eventuellt var stor nog för den absolut minsta protesklaffen som finns. Men uttryckte inte sin oro inför oss just då, vilket kan kännas skönt nu. Vi fick åka hem igen med vetskapen om art dom skulle än en gång diskutera hennes fall Med kirurgerna. 

 

Sagt och gjort, en vecka senare ringde hennes kardiolog och sa att det kommer bli operation någon gång under våren. Ett par dagar senare ringde en inofrmationssköterksa och sa att hon hade ett datum, en vecka senare. 

 

Pang på, så var bollen kastad! 

 

6maj åkte vi till Lund och 7maj blev vi inskrivna på hjärtmottagningen inför operation. Vi fick ha henne hos oss över natten på hotellet, och själva bada och förbereda henne för operation. Vi fick information om att man skulle ge henne en mekanisk klaffprotes i vänsterkammare som skulle klara av att hålla tätt och förhoppningsvis få henne att må bättre, vi fick även då veta att den klaffen kommer behöva bytas en ev två ggr till i livet. För att klaffen ska kunna fungera behöver hon blodförtunnande resten av livet vilket innebär förutom risker med både yttre och inre blödningar att hon inte med den klaffen och medicinen kan få egna barn. 

 

8maj efter ytterligare 2 operationsbad var det dags vi begav oss till hjärtmottagningen där vi satte en nål, för första gången utan protester från Chelsea, det var som att hon visste redan då. Sedan fick hon en dos lugnande och vi bestämde att jag skulle gå med henne in på operation tills hon somnat. Det var en  väldigt lugn och nyfiken tjej jag bar in i operationssalen, som glatt vinkade till all ny personal som strömmade in hon följde med nyfikna ögon allt dom gjorde, narkosen påbörjades och hon somnade in med ett hjärngrepp om mitt finger. Och där var jag tvungen  att lämna henne. Jag gick ut och mötte Martin som väntade utanför operationssalen, och så började den eviga väntan. DET VAR DET VÄRSTA JAG GJORT I MITT LIV, ATT ÅTERIGEN LÄGGA HENNES LIV I HÄNDERNA PÅ NÅGON ANNAN. FRUKTANSVÄRT JOBBIGT! 

 

vid lunch ringde ena narkosläkaren och berättade att det hade gått bra att koppla bort hennes hjärta och få på henne på hjärtlungmaskinen. Därmed var hjärtoperationen påbörjad. Vid 7tiden ringde hennes kirurg och sa att klaffprotesen satt på plats och fungerade bra. Däremot hade man kommit åt en nerv mellan kammarna som styr rytmen på hjärtat, alltså Håller pulsen I takt. Så hennes egen puls hade inte återkommit. Och hon var Därför kopplad till en tillfällig pacemaker. Men det enda man egentligen hörde just då var Att hon lever och än en gång hade klarat operationen. 

 

Vi blev informerade om att man väntar upp till en vecka för att se om pulsen kommer igång innan man sätter in en pacemaker. 

 

Några dagar gick och Chelsea piggnade till kom ifrån intensivvårdsavdelningen och nån dag senare plockade man bort dränageslangarna, det kändes väldigt stressigt och rörigt när dom gjorde det, och en röntgen senare visade att man hade fått in luft mellan lungan och lungsäcken, vilket kan leda till att lungan kollapsar, så hon fick genast sättas på fasta och 6 timmar senare sövdes hon igen för att operera in nytt dränage och tömma ut luften. 

 

Den operationen gick bra och dagen efter kunde man ta bort dränaget igen, denna gången utan att lämna kvar luft. 

 

En vecka hade gått och man bestämde sig för att sätta in en pacemaker då hennes egen puls inte kunde stiga över 75 trots provoceringar och planerade för operation, men en envis infektion i kroppen gjorde att man inte vågade och fick flytta fram operationen 2ggr. Så med dubbla antibiotikakurer fick man ner infektionen något och operationen kunde genomföras. Denna gången fick pappa följa med in på op, och även denna gången var det en lugn tjej vi lämnade. Operationen gick fort och bra. Så några timmar senare var det en glad men trött tjej vi mötte på uppvaket. 

 

På kvällen svullnade fontanellen upp och det blev akut röntgen och ultraljud av hjärnan för att utesluta hjärnblödningar eller hjärnhinneinflammation. Detblev en lång natt. Men som tur var hittades inget sådant utan förmodligen så har smärtan och spänningarna pressat upp fontanellen. Den kvällen var vi helt upplösta och livrädda. 

 

Även detta dränaget kunde plockas dagen efter. 

 

Dock hade allt in och ut i kroppen och otaliga nålar gjort att infektionen stigit oroväckande så fortsatt massa antibiotika och uppföljningen. 

 

Infektionen gick sakta neråt och vi flyttades till Jönköping. 

 

Under natten i Jönköping slutade nålen för antibiotikan att fungera och man lyckades inte trots 15 försök att sätta en ny nål, så vi var upprörda och livrädda för att kroppen skulle stöta ut hennes nykroppsdelar utan antibiotikan som hon skulle ha minst en vecka till. Det var ju därför vi fortfarande var inlagda. Det hade alla läkare i LunD påtalat flera ggr om. Det pratad om att hon skulle flyttas tillbaka till Lund dagen efter vi kom till Jönköping. Vi var upprörda och oroade rejält och när hon missat 2 kurer antibiotika röt jag i och sa att nu får dom hitta en lösning. Hom fick en kur i sonden i väntan på besked och till slut efter att ha konfererat med Lund komman fram till att släppa antibiotikas och bara låta henne vara utan nålar och på  så sätt minska infektionen. Och under veckan sjönk infektionsvärdet och det började pratas om at få åka hem. 

 

Martin blev instruerad i att ge Chelsea spruta med blodförtunnande i benet och vi fick åka hem, med tät uppföljning av hennes blodvärde på vårdcentralen. 

 

sen vi kom hem så är det en piggare och gladare tjej. Hon är nyfiken på mat och rör sig väldigt aktivt, mer för varje dag. Hon orkar äta en viss del av sin mat själv på flaska och kräks betydligt mindre. Sen operationen har hon ökat 700 gram och det är en månad sen. Sån viktuppgång har vi aldrig tidigare haft.

 

Det är så påtagligt hur mycket operationen har hjälpt henne och man ser på läkarna att oron har lugnat sig. Hon har återigen fått en chans, en bra sådan! Och hon tar den med hull och hår. 

 

Våran lilla dotter är fantastiskt stark och otroligt modig! Det finns inget i Denna värld som kommer kunna hindra henne från att gå sin egen väg, det visar hon så tydligt redan nu. Och det finns inget som gör mig så stolt som att få dela detta lilla liv med min underbara Martin. 

 

Dom 2 starkaste människorna i mitt liv! 

 

Jag är så stolt över att få kalla mig MAMMA TILL MIN STÖRSTA IDOL, MIN HJÄLTE PÅ JORDEN, CHELSEA VILDA SKÖLD!  <3 

 

4 operationer senare är vi här, fortfarande en familj, med en liten dotter som har en månad kvar till sin ettårsdag. Och jag tror ingen förstår hur emot oddsen det är, vilken seger det är. För den chansen har otaliga gånger påtalats för oss som mycket liten! 

 

Men vi har intalat oss själva och kommer fortsätta att göra det med, att vi fixar detta tillsammans, för det finns inga alternativ, utan Martin och Chelsea är jag ingenting! <3 

 

jag är lycklig över alla jag får ha i mitt liv! Ni är allt för mig!