Då var vi här igen, efter en veckas undersökningar och utredningar har man kommit fram till att hjärtat inte orkar och måste åtgärdas. 

 

I maj sattes det in en mekanisk klaffprotes för att ersätta den medfödda som var defekt. När en operationen gjordes var den klaffen egentligen lite lite för stor, vilket gjorde att det blev trångt för kroppspulsådern att pumpa ut blodet till kroppen. Och eftersom våran lilla dam växer sakta men säkert så är den fortfarande för stor, och med en  ansträngning på hjärtat blir det alldeles för trångt att pumpa ut blodet, på detta finns inga medicinska lösningar, och då Chelsea blivit slöare och mer påverkad sen i november, tycker man att det måste opereras, i ett försök att Vidga för kroppspulsådern, innan hon blir för dålig för att orka operationen. 

 

I morgon hålls läkarkonferens i Lund för att besluta när, var och hur! 

 

Så beskeden vi fått hittills är att isolera oss själva, packa väskorna, börja ladda mentalt och förbereda oss på ytterligare en resa till Lund med operation av hjärtat, beroende på omständigheterna, troligen redan nästa vecka! 

 

Så idag tillåter vi oss själva att gråta, vara förtvivlade och helt enkelt bryta ihop, för att sedan ladda om, och åka ner tillsammans som järngänget! Med en enda tanke! 

 

DETTA FIXAR VI, DET FINNS INGA ALTERNATIV! 

 

Jag tänker på min fantastiskt fina dotter och vad hon redan gått igenom i livet, och jag tillåter mig själv att låna lite av den enorma styrkan och det fantastiska modet hon besitter! 

 

Tillsammans är vi starka och i hennes oändliga kärlek och kämparglöd hittar jag kraften att genomföra detta stark och vara just Mamma och finnas där som ett obevekligt stöd för henne när hon behöver det som mest! 

 

Vilket jag tror i sin sin tur ger henne orken och viljan att ta sig igenom det här gång på gång. 

 

Det finns inga ord för känslan att lämna sitt barn på operationsbordet sekunden efter hon somnat in, att gå ut därifrån i en dimma en fruktansvärd ovisshet om vad samtalet som kommer ett halvt dygn senare ska innehålla. 

Den rädslan att det finaste man har ska ryckas ifrån en är aldrig så påtaglig som då, samtidigt som man innerst inne vet att utan den operationen är utgången redan klar, med operationen eller i hennes fall operationerna får hon åtminstone en chans, en ny möjlighet, ett nytt hopp om att nu ska hjärtat kunna fungera, nu ska hon få må bra! 

 

Det är den där plågsamma strävan efter att hon ska få må bra, att hon ska ha kämpat färdigt för ett tag och bara kan få vara ett tag, få leka, må bra och känna YES, det är värt det. Det är den längtan som får en att orka varje dag i förtvivlan, att kunna möta henne livlös och helt utlämnad efter varje operation. 

 

HOPPET! 

Om att hon någon gång ska bli tillräckligt bra för att få leva och njuta av det livet, som hon verkligen gjort sig förtjänt av. Våran älskade lilla skatt! <3 

 

Så jag avslutar som jag började, och ber er alla att hålla era tummar återigen för att allt ska gå bra, 

 

DETTA FIXAR VI TILLSAMMANS, DET FINNS INGA ALTERNATIV! <3 

 

Sen hoppas vi på att få se er alla om några veckor igen pigga, starkare och Förhoppningsvis ett steg närmare chelseas friskare hjärta!