Det finns inga ord i världen som kan förmedla eller beskriva känslorna vi bär på just nu, men framförallt en lättnad och enorm tacksamhet för att vi kom till Lund i måndags. 2 timmar efter vi kom hit konstaterades på ultraljud att Chelseas hjärta var i riktigt dåligt skick mycket sämre än man hade trott och att hon snart skulle behöva hjälp för hjärtmuskeln var helt slut och inte skulle orka jobba mot förträngningen mera. Med det uttalat kom läkare från akutvården och Chelsea fick gå upp på barnintensivvården, där man skulle sätta nålar och förbereda för att kunna hjälpa och avlasta hennes hjärta.

Runt klockan 16 försvann hon rakt framför ögonen på oss, med en hand hos Martin och en hos mig, släppte hon och försvann, hon orkade inte längre och hjärtat slutade slå och hon slutade andas, innan vi hann ut ur rummet hade dom två närvarande läkarna påbörjat hjärtmassage och lungräddning. Troligen det som räddade livet på henne. På några sekunder förvandlades rummet till kaos och ett akutteam strömmade in från alla håll.

Då trodde jag att det var sista gången jag såg min dotter i livet och allt rann ur oss, alla känslor bara försvann och jag har aldrig känt mig så tom.

Vi satt i 5 timmar och grät i hennes snuttefilt och bad att hon skulle överleva.

Räddnings och stabiliseringsarbetet pågick i ca5 timmar innan vi fick träffa henne igen. Då var hon lagd i ecmo hjärtlungmaskin för att avlasta hjärtat som inte orkade slå helt själv, hon var intuberad, lagd i respirator och nedsövd. Då visste man inte alls om hon skulle klara natten, om hjärnan och andra organ tagit skada.

Natten höll sig stabil och dagen efter såg man på ultraljud att hjärtat hämtat sig något, och bestämde då att om dagen var fortsatt stabil skulle man försöka operera henne på onsdagen, för om man inte opererar bort förträngningen i kroppspulsådern så har hjärtat ingen chans att hämta sig och orka pumpa runt blodet i kroppen, trycket bakåt i kammaren är högre än vad hjärtat klarar av.

Så där är vi idag, kl 8 lämnade vi in henne för operation, med så mycket kärlek hopp och lyckönskningar vi kunde uppringa.

Operationen kommer att pågå hela dagen och ev in på natten innan vi får svar på om Chelsea kommer att få en chans till, till livet.
Jag vågar hoppas på det, men jag tar det absolut inte för givet. Jag vet allt för väl att detta kanske var sista gången vi fick se henne i livet. Jag vet att om vi inte kommit till Lund när vi gjorde hade hon förmodligen inte ens fått denna chansen.

Så vi hoppashoppashoppas av hela våra hjärtan att samtalet ikväll talar om att vi kan komma och träffa våran dotter i livet igen. Annars vet jag med all säkerhet att hon har gjort sitt absolut bästa och så även kirurgteamet som jobbar med henne idag!

Så just nu ligger allt mitt hopp i Chelseas enorma livsgnista, hennes starka vilja att finnas här. Och jag kommer spendera resternas mitt liv att göra mig värdig hennes fantastiska närvaro! Hennes oändliga kärlek och den glädjen hon skänker till våra liv. För utan henne är vi tomma skal, ingenting!

Hennes tuffaste resa hittills har börjat, och vi kommer inte vika en mm från hennes sida. 

Tummarna och allt hopp ni har inom er gott folk! Så hörs vi ikväll! <3