Ögonen bränner, huvudet bultar och magen gör ont!  

Martin är helt utslagen och Chelsea har snart sovit till och från i 2dygn! Å lille Jack förstår ingenting, tur är väl det!

Chelsea var trött igår och sov större delen av dagen, lekte lite ibland och somnade sen om.

På kvällen märkte vi att hon inte ville använda vänsterarmen och studerade henne ett tag och försökte bjuda in till lek med vänster hand! Men den var jättesvag!

Hämtade sköterska, som undersökte henne och ringde hit jourläkare, som kom på en kvart och undersökte henne. Man bokade en ct röntgen och fick tid kl23.

på ct tyckte man sig först inte se några proppar eller blödningar, men vid noggrannare koll av bilderna kunde man se att det varit syrebrist på några ställen i hjärnan! 

Tal och minne är intakt, det verkar just nu "bara" vara vänster arm som är nedsatt funktion på. 

Hon fick ligga natten på intensivvården för övervakning, med risk för kramper och blödningar i hjärnan. men natten har varit lugn och utan komplikationer. 

I morse bytte man klocka på hjärtpumpen för att minska risken för fler proppar. Och vid middag fick vi komma ner på avdelning igen! 

Nu kan man bara vänta tills hjärnan svullnat av innan man vet om armen är permanent eller om den kommer tillbaka. 

Hon är av listan för transplantation ett par veckor  pga risken för hjärnblödningar, sen hoppas vi komma på listan igen och få ett hjärta till Chelsea, så hon kan bli av med pumpen och slippa den överhängande risken för proppar som pumpen ändå innebär. 

Orättvisa är ett ord som inte kan beskriva dom senaste dygnens känslor! 

Jag vill bara att min älskade lilla skatt ska få ett nytt hjärta och en ny chans att få leva ett lugnt och "vanligt" småbarnsliv! 

Jag kan inte alls förstå varför hon ska behöva bekämpa motgång på motgång för att bara få existera och må bra. 

När hon mår bra lever hon livet fullt ut och låter inget hindra henne, hon skrattar, leker och ler som om hon var helt bekymmerslös, ibland kan ett litet leende eller en uppspelt Chelsea knäcka mig fullständigt för det gör mig så lycklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen! 

Jag har varit med varenda dag och sett henne gång på gång kämpa för det livet, den stunden av glädje! 

Jag kan inte göra något annat än att i mitt innersta hoppas och vänta på att hon kanske får ett donerat hjärta och en chans att dagligen orka Leka leva och må bra! 

och idag gör det extra ont i mig att bara sitta vid sidan av och vänta ut ödets planer för oss! 

DET värker i både kropp och själ och jag kommer inte få ro förrän det här är över, det är andra gången detta året vi får som en magspark bevisat för oss hur skört hennes liv är! 

Och jag är rädd, riktigt rädd, för ett liv utan henne är inget jag vill eller kan föreställa mig! 

Vi bara måste ta oss hela vägen igenom detta hela familjen och få komma hem och leva igen, se henne njuta av det liv hon förtjänar och har kämpat så hårt för! 

Mitt älskade hjärtebarn, min vackra krigarprinsessa <3