Så Chelsea fick äntligen sitt hjärta, det var en sån oerhörd lättnad, även om resan började där och då så har hon i alla fall fått en chans till ett bättre liv! Allt vi har gått igenom och kämpat för så lång tid har fått en mening! 

 

Vi sörjer och lider oerhört med den familj som i sitt livs svåraste stund valde att donera sitt barns organ! Vår absolut värsta mardröm, blev någon annans verklighet, och det gör ont i mig att veta. Vi är dom för evigt tacksamma, för att dom gav vår Chelsea livet åter <3 

 

Hon är sedan en tid tillbaka helt fri från maskiner slangar och diverse hjälpmedel, än så länge visar hon inga tecken på avstötning, men hon får medicineras livet ut För det. 

 

Men för första gången är hon på riktigt hungrig och har ork att äta själv! Hon leker busar och skrattar och hon orkar med att göra allt det! Hon får för första gången förutom dom minuterna det tar att ge mediciner, ta prover och kontroller, vara barn! Bara vara och göra det hon vill! 

 

Vi njuter av varje sekund! 

 

Vi saknar lillebror som än en gång är isolerad pga eventuell vattkoppssmitta, så han har fått vara hos moster och farmor o farfar i snart två veckor! Men på onsdag får vi äntligen hämta hit honom igen! :) 

 

Home is where the heart is!

 

Så länge vi har fått vara en familj här så har det under omständigheterna känts okej att vara här, vi har ju varit här för att enda alternativet varit att Chelsea inte överlever och det för oss var aldrig något alternativ. 

 

Ordet hem nämns mer eller mindre dagligen nu. Och det blir mer och mer känsloladdat och börjar få en innebörd! Inom en snar framtid har vi nått vårt mål, att få komma HEM TILL VÅRT HEM, SOM EN HEL FAMILJ! 

 

Vi har inte varit hemma på 9månader och Chelsea minns nog bara fragment av hemmet, Jack har bara spenderat sina 2första veckor hemma. Dom har bott här på sjukhuset bland en massa folk i 9 långa månader. 

 

Så det kommer ta tid att landa och få barnen att känna sig trygga med att det är vårt hem på riktigt! 

Men det är en utmaning som jag med glädje tar mig an!  

 

för när det inte är dags för rutinkontroller är tanken att vi ska få vara hemma och bara vara en familj, precis som det ska va! Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det förblir så, länge länge länge! <3 

 

Ett stort varmt innerligt tack till alla som hjälpt, stöttat, underlättat, pratat, kommenterat eller på något annat sätt bara funnits där under vår resa, visat att ni bryr er och gett oss nya krafter att bygga hopp och styrka av. 

Ni är alla helt underbara och vi längtar verkligen efter att få dela med oss av nya pigga Chelsea och visa vad vi och ni har kämpat för så länge nu! TACK för att ni finns i våra liv! Tack för att ni gör oss till dom vi är! 

 

Snart får vi åka hem hela familjen och det finns inget som gör mig lyckligare än det! <3